Blandade bilder från blandade bravader

Il me reste trois mois

Ett dygn: När igår inte längre var hemma. När sängen inte längre var nybäddad, väskorna inte längre orörda. Känslan av oändlighet fast på ett tryckande vis.

En månad: När de suddiga bilderna började bli lite, lite skarpare. När jag började våga prova mina franska vingar. Känslan av berg-och-dalbana i högsta hastighet.

Ett halvår: När snön låg vit och bilderna kunde tydas. När förståelsen för ett större perspektiv formades, att mitt år är en stor liten del. Känslan av hemlängtan och inte alls hemlängtan.

Åtta månader: När jag blev tagen för äkta fransyska och vill aldrig ge upp det som nu är mitt förstaspråk. När tankarna på vad händer sedan roffar åt sig allt större plats. Känslan av att vilja ta vara på allt innan det är försent.

Nio månader: När jag undrar var tiden tog vägen. När jag skrattar högt med Karin och lär ut Sju sjösjuka sjömän till vietnames och japan och fransk. Känslan av att berg-och-dalbanan nått sin längsta och mest bubblande nerförsbacke.

Som i Kristianstad fast i Marseille

Alla som nâgorlunda regelbuldet strosar eller stressar runt pâ gatorna i Kristianstads centrum, och särskilt passerar Domustorget känner igen musiken som möter dig. Playback och panflöjt och cd-skivor pâ ett skynke pâ marken. När Mamma Mia slog biosverige med storm lades ett antal ABBA-lâtar till i repertoaren och för en tid letade sig Chiquitita, Fernando och Mamma Mia själv sig in bland gâgator och torg, allt i flytande panflöjtstoner.

Promenerandes bland turister och chicka sydfraskar och vaggande kvinnor i färgglada sjalar pâ kajen till Marseilles Vieux Port hörde jag sâdana flytande panflöjtstoner igen och när jag höjde blicken sâg jag tvâ män som lika lite klassades in i turistkategorin som i den med chicka sydfranskar och vaggande kvinnor. En spelade till playback, den andra plockade bland skivor pâ ett skynke pâ marken. Tankarna leddes till Domustorget i Kristianstad och jag berättade för Alex frân Belgien om detta. Just när vi passerat dem och jag berättat klart flyter tonerna av Fernando frân en panflöjt, in i mikrofonen och ut genom högtalaren.

Jag undrar som en flundra om det är samma människor som bestämt sig för att flytta till en ny arena (Marseilles turisttäta gamla hamn är nog ändâ mer lönsamt än Kristianstads Domustorg) eller om ABBA i allmänhet finns pâ sydamerikanska playbackpanflöjtisters repertoar. Jag undrar.

 

Det har börjat (att sluta)

Vart tog april månad vägen? Vet inte. På en motorväg av international workcamp och påskhelg i Provence. På en formation animateur där jag mötte nya och gamla bekantskaper och frös tårna av mig. I en rafflande resultatpresentation och livfulla tal med Nicolas Sarkozy, François Hollande, Eva Joly och Marine Le Pen projekterade på storbild efter första omgången (ikväll ser vi vem som vinner). Där försvann april månad. Maj. Utan skolans rytm att referera till glömmer jag hur månaderna ser ut. Känner att nyss var det februari. Men nu börjar träden grönska, gullvivorna och maskrosorna dekorerar ängarnas gröna himmel med hundratals solar. 

Efter några dagar styrde mamma och pappa efter lunch sin lilla hyrbil mot Lyons flygplats. På tisdag åker jag till Marseille i tre dagar. Nästa vecka åker jag bort på träff för alla volontärer i Solidarités Jeunesses. Ett ögonblink efter får jag besök igen. Oslo-Paris-Lyon-Grenoble-Lus la Croix Haute-Vaunières. Jag längtar efter bubblande skratt på blommande ängar. Ett ögonblink senare får jag besök ännu en gång. Min fina kusin som gav mig tanken att göra ett volontärår. Glöm inte kängorna för vi ska gå alpäng upp och alpäng ner. Sedan, juniblom och studentyra. Två sommarmånader som kommer gå fortare än ett skenande TGV-tåg. Konserter och festivaler och ljumma rödvinskvällar.

Och sedan?

Det har börjat (att sluta) nu.

Ett halvår att inse att mitt liv har börjat.

Ett halvår att förbereda sig för det som kommer sedan.

Det har börjat (att sluta).

Borta bra men hemma bäst

Jag var hemma i en vecka. Nu är jag tillbaks och håller på att ställa om hjärnan på frekvens Français. Jag kan också konstatera att uttrycket borta bra men hemma bäst inte är taget ur luften och det är ju faktiskt inte långt kvar tills hemma står i juniblom och studentyra. (Och jag är där). Innan dess ska en massa saker hända. Jag ska lära mig att animera en workcamp (vilket kanske hade varit bra att kunna innan vi åkte söderut och anlade den där trädgården på det autistiska boendet), mamma och pappa kommer hit och jag ska ta med dem på marknad och visa hur getost ska smaka. Erik ska fylla tjugo (och jag är inte där). Vi ska åka på stort sammankomst med andra volontärer från moderorganisationen Solidarités Jeunesses. Karin kommer och hälsar på mig (om bara tågbiljetterna vill samarbeta). Direkt efteråt kommer Anna som för denna termin befriats från knepig civilingenjörs-matte. Sedan kommer juniblom och studentyra.

En massa saker händer, men en sak händer inte. Tania kommer inte tillbaka. Tania, som inte fick sitt ettårsvisum för att hon är från Ryssland, som fick åka tillbaks efter bara tre månader. Trots invitationsbrev härifrån, trots brev från ”borgmästaren” i St Julien (endast 500 invånare men ändå), trots nytt kontrakt på tre månader och alla möjliga sorters papper som kan tänkas behövas för att få åka över en landgräns avslog franska ambassaden hennes ansökan om turistvisum på tre månader. Bu. (Och jag fortsätter att vara ensam med prinsessan).

Om att budgetera och klättra över stängsel på fel håll

I nästan fyra timmar plitade jag siffror i excel och på rutat kollegieblockspapper försökte förutspå kostnader för bensin och för handling. Plitade fler siffror och räknade eurosedlar. Lade åt sidan i ett ituklippt kuvert. Markerade med tuschpennor i olika färger och ritade bilder som passade ändamålet. Sammanställde utvärderingen från förra veckan, försökte minnas vad som sades med hjälp av klottriga anteckningar. Tänkte räkna kilometer men orkade inte utan tog en dusch.

Mikron plingade och gårdagens fyllda paprika och ris var återigen rykande varmt. Solen sken som under den somrigaste av sommardagar på den stensatta terrassen.

Bland högar av kläder och laddare låg mina fjällrävenshorts prydligt ihopvikta i en tygpåse. Min lila merinoulltröja låg bredvid och jag svidade om. Tog upp kängorna ur en annan tygpåse, fyllde en enorm flaska med vatten och smorde in mig i tre lager solkräm. Såg ut över ängarna, bort mot husen på sluttningen till kullen Nils pekat ut som kullen just bredvid le Centre Hospitalier i Laragne. Memorerade dess signalement och började promenera.

Solen i ansiktet, gröna ängar och åkrar. Uppför och nerför, små grusvägar och nyplöjda åkrar. Jag kände mig som en fågel med inbyggd kompass för jag slog personligt rekord i lokalsinne. Solen stekte men vinden fläktade. Uppför och nerför. Jag fann kullen och började sega uppåt. Solen gassade som under den hetaste julidag. Upp, upp, upp. Såg sjukhusområdets små vägar och byggnader och alléer. Urskiljde tillslut la MAS, la Maison d’Accueil Specialiste där tjugo autistiska vuxna bor och där vi för tillfället skapar en terapiträdgård. Såg på klockan och var prick i tid. Pustade ett litet yes och började gå nerför.

Högre än mig och rostigt som i en film reste det sig. Stängslet. Försökte lyfta lite i underkanten, böja ståltråden för att krypa under. Reste mig upp och drog irriterat i ett grässtrå. Fem sekunder senare rann blodet i en strid ström från lillfingret. Ett eller två franska små svärord och papper för att stoppa blodet. Jag fortsätter och stängslet gör detsamma. River mina bara ben på blommande taggbuskar och fler franska små svärord stiger mot solen.

Till slut. Ett hörn. Stängslet svänger. Jag tänker att nu måste det väl snart komma ett träd jag kan klättra upp i och hoppa från, ett hål jag kan krypa igenom eller en svag bit jag kan böja undan. River mig på fler taggbuskar. Ser det, trädet. Tänker att det är inte varje dag man klättrar upp i ett träd för att hoppa över ett stängsel in till ett psyksjukhusområde. Hoppar och landar mjukt i fjolårets löv. Går nerför igen. River mig på fler blommande taggbuskar och det börjar blöda på benet. Fortsätter gå. Tillslut är jag framme.

Tar tacksamt emot ett vattenglas och en inplastad madeleine-kaka. Sätter mig tillsammans med de andra. Fiskar upp ett rutat kollegieblockspapper och en penna ur ryggsäcken. Skapar fler klottriga utvärderingsanteckningar och hoppas att jag kan tyda dem nästa gång jag tar mig tiden att sammanställa och knappa in på datorn.

Morgonstund har guld i mund